Vad trött man blir på Public Service! En gång i tiden var det kanske enda lösningen att ta in pengar till verksamheten genom licenspengar för ”innehav” av TV. Men nu pratar vi om 50-70-tal. Sedan dess har konceptet helt gått ur tiden i och med kommersiell radio/TV vilken finansieras på marknadsmässiga villkor. Nu skriver vi alltså 2009, och kan i dagens SvD i denna artikel: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_3649443.svd, läsa hur de två cheferna för Sveriges Radio likt papegojor kör samma ’mantra’ som tidigare årtionden.
Första delen av artikeln går ut på att tala om hur duktiga man är och att man ska bli ännu bättre. Man kan alltså konstatera att det är cheferna på SR, som talar om hur duktiga de är, inte lyssnarna. Här har vi, precis som när det gäller SVT, inställningen från PS sida att de varandes experter vet vad medborgarna vill ha och ska lyssna på, samt även vad som är bra för dem att få sig till livs, och ska tvingas betala för. Man vet alltså inte, till skillnad från kommersiella kanaler vad lyssnarna vill ha.
Tittar man i SR programtablå, är det ganska uppenbart att det inte handlar om vad medborgarna vill ha. Ta t.ex. P2 på eftermiddagarna. Jag har mycket svårt att tro att licensbetalarna skulle betala för ett potpurri av nyheter på världens nästan alla språk. Men det vet givetvis SR att lyssnarna vill ha. Det heter tydligen ”medial blandhushållning”, och man tror tydligen att radiolyssnande går till som på 50-talet, d.v.s. att lyssnarna läste programtablåerna och samlades vid radion för att lyssna på något specifikt program.
När det sedan är en nedgång på marknaden och konkurrensen hårdnar, klappar man sig på bröstet och utropar att man ”…är viktigare än någonsin.”. Historien är snarare så att man genom sin finansieringsmodell automatiskt får en större del av det utbud som finns, vilket innebär att man i större utsträckning kan styra medborgarna med sina åsikter och propaganda. Givetvis måste man hävda att man är objektiv och opolitisk, eftersom man har finansieringen av verksamheten med ”licensavgifter”. Och med den tvingande finansieringsmodellen kan man även hävda att man är ”synnerligen framgångsrik”.
Men om man nu är så duktiga som man påstår, borde man ju inte rädas att konkurrensutsättas, eller hur? Det är ju ungefär som en höjdhoppare som påstår att ”jag hoppar högst i världen”, men vägrar tala om hur högt han hoppar, ej heller ställer han upp i några tävlingar. Ingen normalfuntad medborgare skulle tro på höjdhopparen, men vi ska tydligen tro på att SR är ”viktigare än någonsin” och att man är ”synnerligen framgångsrik”.
Upp till bevis då! Skicka ut frivilliga inbetalningskort till samtliga hushåll i landet för finansieringen av Er verksamhet. Då får Ni reda på hur mycket medborgarna de facto är villiga att betala för Ert utbud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar