Vem är svensk nog för SD? Det är tydligen så att en dam i Sydsvenskan ställer sig den frågan, och Stellan Bojerud har skrivit om ämnet på sin blogg.
Jag funderade lite över ämnet och utgångspunkten jag hade var då vem jag anser vara svensk. Vad SD tycker, och hur de definierar svensk vet jag inte riktigt, så jag klurade på min egen definition av vem som är svensk eller ej.
För det första har det ingenting med hudfärg eller andra genetiskt betingade saker att göra. Vem som helst kan egentligen bli svensk och det handlar om anpassning till det som är svenskt i form av acceptans och anpassning. Tid man spenderat i landet anser jag vara en aning sekundärt och det finns säkert massor med invandrare som varit drygt tio år i landet men som jag inte anser är svenskar. Att som idag, basera tiden man bott eller vistats i landet som någon form av grundmått för ett svenskt medborgarskap anser jag vara helt fel Kanske fungerade det för 30-40 år sedan då de som kom hit var tvingade att anpassa sig, lära sig språket o.s.v. men idag med stora områden där en anpassning inte behövs, gör att tidsaspekten är rent sekundär och andra mått för vad som är svenskt måste användas.
Därvidlag finns det några riktiga rödflaggor i min bok.
Den första är islam. Jag anser att den som bekänner sig till islam inte är svensk. Jag struntar blankt i hur många muslimer det finns i landet, den s.k. religionen har massor med saker som både inte är svenska och dessutom strider mot svensk lag. Jag har avhandlat detta tidigare och jag anser att en muslim aldrig kan bli svensk, eftersom koranen står i direkt motsats till grundläggande svenska värderingar och lagstiftning. Vill man inte avsäga sig islam (vilket islam förbjuder med dödstraff som påföljd), kan man inte bli svensk. Problemet att koranen föreskriver dödstraff, är inte vårt problem eftersom svensk lag gäller i detta land, inte koranen eller sharialagar.
För det andra ska man kunna svenska. Det är en grundförutsättning för att kunna fungera i detta land, kan man inte svenska, är man inte svensk.
För det tredje ska man inte ha ett brottsligt förflutet. Det ska inte gå att bli svensk om man är en notorisk brottsling. Man kan helt enkelt se det så att svensk moral och etik är nedtecknat i svensk lag och bryter man mot svenska lag notoriskt är man helt enkelt inte anpassningsbar till det svenska samhället. Detta verkar t.o.m. Reepalu i Malmö fattat, innan den socialdemokratiska partipiskan ven över Malmö.
Så min syn på saken är att vill man bli svensk medborgare måste man anpassa sig till det som är svenskt. Det behöver inte innebära att man är tvingad att ”hoppa grodorna” vid midsommar, eller ska gilla surströmming, men man måste acceptera oss svenskar som har vår kultur, våra vanor och våra traditioner. Man må ha egna traditioner från där man kommer, men då får man ha det privat och dessa ska inte störa. Att vi svenskar ska anpassa oss till kulturer och vanor som kommer från andra länder och kulturer är inte accepterbart. Jag pratar t.ex. om krav på halalslaktat kött, inte kunna ät griskött, badtider separerade för kvinnor och män, krav på att få ha burqa/niqab, ledighet vid muslimska högtider, bönestunder, o.s.v.
Alltså, har man valt att flytta till detta land anpassar man sig till det svenska samhället. Ett vanligt propagandaknep är att komma med argumentet att ”Sverige är ett mångkulturellt samhälle vare sig du tycker om det eller inte.”. Jag har nu berättat vad jag tycker är ribban för att jag ska tycka vara ribban för att vara eller bli svensk, och få svenskt medborgarskap. Det är min fulla rättighet även om våra politiker i ren desperation, när man fattade att SD skulle komma in i Riksdagen, skrev in att Sverige är ett mångkulturellt land i grundlagen.
Jag vill inte ha ett mångkulturellt land, det är inte det land jag vill lämna över till mina barn.
Vi ser redan det mångkulturella samhällets totala misslyckande, i synnerhet i berikarområden, och ett sådant Sverige vill jag inte ha, så enkelt är det. Men felet är inte individuellt knutet till de personer som kommit hit, förutsatt att de håller sig inom lagens ramar. Felet ligger hos de svenska politiker, inom sju riksdagspartier, som inte fattat hur skadlig den förda invandringspolitiken är för landets kultur och ekonomi. Sedan må B. Ask åka runt och allokera mer poliser, och andra politiker förringa problemen genom att kalla det ”lite integrationsproblem”, och annat, men det spelar mindre roll och är ett rent faktum att man ljuger samt sopar problemen under mattan. Det multikulturella samhället kan inte fungera. Det har det aldrig, eller någonstans i världen gjort.
Om nu Anna Ekström på Sydsvenskan är naiv nog att tro att det finns hopp för det mångkulturella samhället, kan hon ju börja läsa sin egen tidning. Det gjorde jag för någon dag sedan och bloggade lite om det på denna länk. Vad ska man kalla detta då? Lite integrationsproblem? Socioekonomska belastningsfaktorer? Berikning? Kulturkrockar? Tja, Ekström får kalla det vad hon vill på nysvenska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar