Ett svenskt konsensusmöte

Sverige är ett lustigt land. Konsensus och möten frodas. Är du mitt i en organisation behöver du inte jobba eller göra något produktivt, bjud in till möten, kalla så många som möjligt, skriv agendor, och beslutspunkter. Använd gärna ett elektroniskt bokningssysystem så du kan få med, så att så få som möjligt kan tacka nej. Spendera din tid på att verka kreativ genom att göra så flashiga PowerPoint-presentationer du kan och dra igång larviga projekt. Är en högre chef med, spendera gärna en dag på en 15-minuters presentation, och passa på att gå en kurs i presentationsteknik. Efter mötena rekommenderas du skicka protokoll till så många som möjligt och cc uppåt i organisationen, på så sätt verkar du vara en drivande kraft med nya idéer, och din närmaste chef tar en låg profil eftersom högre chefer kanske gillar någon av idéerna.

Introducera gärna nya och elektroniska/datorbaserade system, det är framtiden och garanterar problem, fler möten, kontakter med mjukvarutillverkare. Strunt samma om man egentligen vinner något, men det verkar nyskapande och kreativt. Vanligtvis skapar det ökad pengaomsättning, vilket i sig legaliserar mer möten. Men glöm inte att alla måste vara med, ense, och eniga om beslut. Konsensus, större svenska företag i ett nötskal. Skulle du få någon tid över, spendera den på att svara på alla interna undersökningar om vad du tycker om din arbetssituation, men då gäller bara en regel; var bara positiv. När du är utanför ditt tjänsterum ska du alltid ha din laptop, och lite anteckningsblock, och då någon stannar dig, svarar du ”Ursäkta, men jag är på väg till ett möte, och är lite sen”. Det sista ger intrycket av att du jobbar mycket, emedan du egentligen inte gör ett enda kreativt handtag.

Bäst är att via det elektroniska bokningssystemet i datorn att lägga in återkommande möten, alltså möten som dyker upp med en jämn frekvens, vare sig man behöver dem eller inte. Vanligtvis är det ”inte” som gäller men man kan ju alltid ha lite KFIB (Klubben För Inbördes Beundran), där man berättar vad man har gjort håller på med, vad man väntar på och vad man har för planer, för varandra.

Vill du resa i tjänsten? Jag har en massa gånger fått frågan av studerande; ”Får man resa mycket?”. Då är tipset att knyta en massa utländska kontakter (gärna i projekt med datorisering samt andra företag som har huvudkontor i ett trevigt land). Att hjälpa och diskutera med kollegor i andra världsändar är bra eller rentav utbilda dem, kan du knyta det till kunder eller potentiella sådana är det bara att fixa biljetter. Det fiffiga med resor är att de tar en massa tid på flygplatser, i taxi, på hotell, och man kan göra lite svängar på sin fritid och se sig om lite i landet eller i staden. Ju längre resa ju bättre, ”jetlag”, ”dygnsomställning”, och ”det blev billigare flygbiljett om jag stannade över helgen”, är klassiska argument. Det fiffiga med resor är åxå att det tar tid att skriva reseräkningar. Med lite övning kan du få in en resebudget, som av regel måste överskridas varje år, annars sänks beloppet. Överskridande av alla budgetar är en regel. Den som inte använder en budget får lägre budget nästa år. Du har ingen som helst belöning för att spara, tvärtom – du blir bestraffad.

OK, vad har det för koppling till politiken? Enkelt; svaret finns i DN på denna länk. 

Statsministrarna i de baltiska och nordiska länderna har alltså träffats för att diskutera; ” kvinnors företagande och hur fler äldre kan jobba längre upp i åldrarna.” Snacka om ”hett ämne på toppmöte”, som rubriken förtäljer.

Jag ställer mig snabbt frågan om detta är ett ämne för statsministrar. Har de inte ministrar under, som kan lösa sådana frågor i varje respektive land, och har alla beslutsångest och måste man prata om detta med sina nordiska kollegor för att man har beslutsångest och vill uppnå en lokal konsensus med länderna i trakten?

Själv har jag tröttnat på att resa, och jag svarade (på frågan ”Får man resa mycket?”), ”Jadå, så mycket man vill, men det vill man inte.”, brukade jag svara. Sannolikt, skapade det någon form av härdsmälta i huvudet på de studerande, men det är sant. Resa i tjänsten gör man när man är därtill ”nödd och tvungen”, annars stannar man hemma på kontoret och är produktiv. Man tackar nej till möten och tar sig en rejäl funderare på vad som egentligen betalar ens lön och mat på bordet.