Det här är alltså ett helt opolitiskt och helt subjektivt
inlägg. Någon gång måste man ju få skriva ett sådant åxå, eller hur?
Nu börjar vi med att yxa ett antal språk. Svenska, tyska,
polska och ett gäng till innehåller alldeles för många konsonanter för att vara
vackra. Det är ett spottande av konsonanter.
Finska kan liknas med en konsonantisk motorsågsmassaker. Holländska med
che-ljud från stupen i massor så att det låter som en allvarlig lungsjukdom eller förkylning.
Sedan har vi franska. Vackert språk tycker många, men det är liksom bara en
blandning av vokaler så det låter som någon form av vokaliserad halssjukdom.
Spanska och italienska är lite halvtrevliga men inte speciellt uttrycksfulla.
Danska och norska är egna historier. Danska är definitivt en halssjukdom, eller
munnen för full av något halvtuggat, emedan norska bara ska talas av de som är
konstant glada eller påtända.
Arabiska är sannolikt påhittat av någon som
försökte spotta ut 10 flugor ur munnen samtidigt.
Men världsspråket engelska då? Tja, det är ju språkens diversehandel, med influenser
från alla språk. Egentligen inte speciellt vackert eller med egen klang.
Dessutom är konsten på engelska att uttrycka sig så komplicerat man kan, emedan
amerikanskan mera är ett bräkande på en enkel form av engelska.
Kinesiska och
japanska har jag även kommit i kontakt med, och de har många likheter med
tyska. Inte på något sätt grammatiskt eller så, utan rent fundamentalt. Alltså mycket
uttrycksfulla språk, men de låter inte vackert som öronfägnad.
Sedan återstår portugisiska, eller varianten brasilianska
som bara är en ren njutning att lyssna till.
Läsare av denna blogg rekommenderas; Engenheiros do Hawaii , Cidade Negra samt Jota Quest . Dra upp volymen så mycket du törs. Häll upp en whisky, klicka på länkarna
ovan, och vrid volymratten ett kvarts varv åt höger mer än du törs, och bara
njut av brasilianska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar