Det här med demokrati

Läste just en artikel i DN, där Nordkorea jämförs med nazism och man kallar det för ”helvetet på jorden” som rubrik. Man skräder inte orden och bildtexten med folk som bugar för statyer av forna ledare lyder ” Kim Il Sung, Kim Jong Il och några av deras cirka 25 miljoner ännu levande offer.”.

Texten i artikeln berättar om olika hemskheter, givetvis fullt i klass med nazisternas brott mot mänskligheten. Huruvida uppgifterna är riktiga har jag ingen aning om, men finner ej heller någon anledning att betvivla dem. Det som slår mig är två saker. Det första är hur någon sunt tänkande människa kan tro att kommunism kan fungera som samhällsskick. Det var kanske en gång en vacker tanke och ideologi där alla ville varandra väl och de styrande var en del av folket och ville folkets bästa. Tyvärr, det fungerar inte det vet vi alla idag.  

Visst, man kan kalla det demokratier om man vill. Vi lever åxå i en demokrati. Vi får rösta precis som de som lever i Nordkorea. I Venezuela vann kommunisterna valet och Hugo Chavez, nu är det någon annan tomte med samma ideologiska lampa som vill censurera internet och alla medier. Det är inte konstigt alls – det fungerar så i alla totalitära stater, kunskap och information är farligt för dig lille dumme medborgare. Partieliten tillhandahåller det du behöver veta, allt annat är farligt för dig.

Men Kina då, kanske någon frågar sig? De är ju kommunister. Nja, problematiken är en lite annan än i andra länder. För det första ska man fatta som svenska att vi pratar om ett land lika stort som hela Europa, och med 1.4 miljarder invånare. Bara i Shanghai bor det ungefär 24 miljoner, mer än dubbelt så många som i Sverige. Landet har alltså varit en kommunistisk diktatur sedan Mao tog över rodret 1949. Det är som att jämföra en roddbåt med ett slagskepp, och landet är bara enormt. Man går alltså sakta och steg för steg långsamt mot marknadsekonomi, kapitalism och demokrati, men det görs inte på några år. En roddbåt vänder man på några sekunder däremot inte ett slagskepp.

Men det finns alltså ett antal s.k. kommunistiska utposter som tappert kämpar trots en döende ideologi.
Makteliten kanske tror på systemet som sådant, men framför allt är de just en elit som står över medborgarna, åtnjuter en massa privilegier, och då är det klart att demokrati, tryck och yttrandefrihet riskerar att rasera glasberget. Symptomatiskt är just att stoppa informationsutbyte och att ha kontroll över media. Regeln är dock att det inte är propaganda utan information och fakta. Ingen vill ha eller veta att det är propaganda.
I detta land har vi kommunism ”light”. Det fungerar så att politikerna dikterar för media vad som må skrivas och publiceras baserat på de intentioner man har. Vi känner det som PK. Alltså propaganda baserat på vad man inte berättar, fokusförflyttning och nysvenska som några exempel. Smutskastande av de som ifrågasätter vad som sker är en uppenbar, sponsrad och självskriven del av dagens vardag. Har man inga argument fungerar smutskastning, t.ex. med Expressens ”grävargrupp”, ett gäng PK-muppar som är duktiga smutskastare och lögnare men vill ha mat på bordet.

Så visst, Nordkorea kan man kasta skit på med all rätt. Men det finns betydligt närmare och allvarligare problem inom landet för honnörsordet demokrati. Notabelt är även att när Schweiz har folkomröstningar ska landet straffas för resultatet. Jaha…folkomröstningar är inte demokratiska, eller?

Kunde inte avhålla mig från att avslutningsvis göra denna bild med Kapten Reinfeldt på kommandobryggan.