lördag 22 februari 2014

Våldtäkt? Nejdå - berikning

Kommer du ihåg att SD före valet påtalade att Sverige låg två i världsstatistiken när det gäller våldtäkter per capita. Två efter Lesotho om jag minns rätt. Sätt dig nu in i en sjuklöverpolitikers tänkande. Hälften av landets röstberättigade är kvinnor. Inga argument finns för att försvara att man inte gör något åt saken, dessutom var det uppenbart att utomeuropeiska invandrare var kraftigt överrepresenterade. Det gick så långt att man var tvingad att vitpixla även bilder på dömda våldtäktsmän. På nätet började det ironiseras runt pressens döljande. Anledningar som ”det fina vädret” är ganska talande. Man började omskriva gärningsmännen och uppgav endast deras ålder. Hur många gånger har man inte sett fällda brottslingar kallas för ”22-åringen” eller liknande?
Men nu behövdes givetvis en kraftsamling, i synnerhet som den sista (ja, just sista – inte senaste) utredningen av BRÅ visade på en överrepresentation på 3.5 beträffande sexualbrott för invandrare, jämfört med de som är födda i Sverige med två svenska föräldrar.
Men nu är det ju även så att hela sjuklövern i princip öppnat alla gränser för alla, och det finns alltså ingen anledning att med den bakgrunden förutsätta eller naivt tro att statistiken skulle bli bättre, precis tvärtom är säkerligen sanningen. Mot verkligheten kunde man alltså måla upp ett scenario där SD ånyo kunde dra upp problematiken, fast konsekvenserna skulle bli förödande inför valet 2014. Det var nog illa att SD sitter i riksdagen, med stigande opinionssiffror och en fråga som minst berör halva befolkningen gäller det att agera i tid. Så vad gör man?
För det första kan vi konstatera att pressen inte längre skriver om våldtäkter. Det har liksom bara försvunnit. Mycket märkligt faktiskt. Kanske är det så att de numera är så vanliga att de saknar nyhetsvärde, eller? Vidare när det gäller pressen, skrivs inte en rad om fällande domar, och definitivt inga kopplingar till invandrare eller invandring.

För det andra kan vi konstatera att polisen uppenbarligen fått order om att inte gå ut med något som kan kopplas till invandrare. Detta är egentligen mycket allvarligt, eftersom när man beskriver en gärningsman man vill ha fast, är det av största vikt att ange alla personbeskrivande saker. Utlämnar man saker kan det leda till att denne aldrig lagförs. Information som ”i 20-årsåldern”, är däremot inte lika relevant.

Men det mest allvarliga, och för det tredje, är den juridiska sidan av saken. Man har alltså sett till att ändra definitionen på våldtäkt så att det blivit mycket svårare att döma gärningsmän. Du vet, blev det friande dom var det ju ingen våldtäkt, enkelt. Blev det inget åtal i första läget, jättebra. Blev det inte ens en polisanmälan, ännu bättre. Huruvida man gett domstolarna order att jättemycket hellre fria än fälla,  kan vi ju låta vara osagt, men det finns i alla fall i min bok.
Så låt oss nu förutsätta att du är en kvinna i 20-årsåldern som våldtagits av en berikare i en park på vägen hem från gymmet. Du kontaktar polisen som upprättar en rapport som lämnas till åklagaren, i denna beskriver du förövaren med hudfärg, ungefärlig ålder samt att han inte verkade kunna ett ord svenska. Man kör dig till sjukhuset för en gynundersökning och tar DNA. Så långt allt enligt logik.
Polisen publicerar en censurerad version av gärningsmannen. Inget som har med personens hudfärg, härkomst eller annat publiceras. Du kontaktar polisen och frågar vad de håller på med. Du är rökt, vill du åtala polisen för tjänstefel? Du är alltså helt chanslös, polisen har instruktionen att det är viktigare att inte skriva något komprometterande om invandrare, än att få fast gärningsmän. Men det kan du inte göra ett dyft åt.
Men en polisanmälan betyder inte att ett brott begåtts. Det är en misstanke om brott, inget annat och finns inte i statistiken.
Men ponera nu att man mot all förmodan finner en misstänkt. Åklagaren kan då informera om att sannolikheten för en fällande dom är runt 10 %. Den åtalade döms till ett symboliskt skadestånd på kanske 30.000kr, vid fällande dom. Denne kommer då inte kunna betala detta belopp, och saken lämnas till Brottsoffermyndigheten. Brottsoffermyndigheten anser sig sedan ha rätten att skriva ner skadestånd trots domstolens dom, till kanske hälften, om man orkar tjafsa med dem kanske ett halvår eller så.
Så då kan du ställa dig frågan om det är värt att gå igenom hela våldtäkten inför en domstol, med 10% chans att det blir fällande dom, för att sedan kanske i bästa fall få 15.000kr? Även vid fällande dom kommer gärningsmannen dömas till några månaders fängelse, eller lite samhällstjänst.
Så nu hittar man en socialdemokratisk politiker, Agneta Gille, som konstigt nog tycker att det är märkligt att det är så få fällande domar när det gäller våldtäkter och vill utreda saken (länk). Bästa Agneta, det är inte konstigt alls. Du kan förhoppningsvis bara glädja dig åt att du eller någon dotter inte är en av alla de drabbade kvinnorna.
Förresten, skulle en kvinna bli HIV-positiv av erfarenheten är det ju upp till henne att bevisa att hon blev det just av den påstådda våldtäkten, vilket är i praktiken omöjligt. Så hon får väl ta det för vad det är, berikande och just positivt.

Jag vill minnas att det var en tjej som blev gruppvåldtagen i Uppsala för ett antal år sedan. Ingen kunde fällas. Hon tog sedan sitt liv. Därefter fann man en av gärningsmännen med hjälp av DNA. Denne gärningsman dömdes till samhällstjänst ett antal timmar. Detta säger väl det mesta om svensk rättsskipning.
Så slutsatsen är att svenska kvinnor som våldtas må ej göra sig besvär. Se det som en form av berikning. 

Inga kommentarer: