onsdag 8 april 2015

Det sjuka landet

När jag växte upp var en våldtäkt ett fruktansvärt brott som straffades med lång fängelsevistelse och skadestånd till offret. För mig är det fortfarande ett fruktansvärt brott.

Men de senaste åren har man tydligen ändrat lagstiftningen så att om gärningsmannen inte fattat att kvinnan inte samtyckt är det inte att se som våldtäkt. Rent vansinnigt faktiskt, om någon inte fattar att en kvinna inte vill ha sex är det inte kvinnans problem utan mannens. Skadorna för kvinnan blir inte mindre för att mannen är en idiot. Vidare kan man t.ex. i denna artikel läsa att ”ord står mot ord”. Det är väl en ren självklarhet, eller vem förväntar sig att en gärningsman ska tillstå ett brott? Ovanpå detta har vi det nysvenska begreppet gruppvåldtäkt, där en kvinna står mot flera personer i rätten och dessa kan givetvis även skylla på varandra med resultatet att alla går fria.

Men låt oss nu sätt oss in i en kvinnas situation som blivit våldtagen. I samma artikel kan vi läsa ”
Av de anmälningar som gjorts de senaste åren i riket som helhet har i genomsnitt 94-96 procent inte lett till att någon gärningsman straffats.”. Nu ska vi alltså i första läget ställa oss frågan vad det egentligen finns för anledning att anmäla en våldtäkt? Ca 5% straffas, och ovanpå det döms det ut skadestånd. Men nu finns det två problem; den dömde har som regel inte ett öre, och för den kvinna som våldtagits återstår Brottsoffermyndigheten, som kanske efter något års tjafsande skriver ner skadeståndet som domstolen bedömt till vad de anser skäligt, vilket är en bråkdel av vad en domstol utdömt. På denna länk kan man läsa varför Brottsoffermyndigheten anser sig ha rätt att själva skriva ner alla skadestånd till vad de anser skäligt. Texten lyder ”Brottsoffermyndigheten måste alltid pröva vad som är en skälig ersättning" och "Brottsoffermyndigheten måste alltid göra en prövning av vad ett skäligt belopp är när brottsskadeersättningen bestäms.” Man anser sig alltså stå över domstolens beslut.

Det andra problemet är sannolikheten och incitamentet till att anmäla en våldtäkt i första läget? Det enda jag kan tänka mig är en naiv tro på ett fungerande rättssamhälle. Vilket straff kommer förövaren få och vad kommer sannolikt skadeståndet att bli? Vilka är råden en åklagare och advokat kommer att ge? Finns det då någon anledning att ens anmäla saken i första läget, och tvingas gå igenom hela brottet i en rättssal med 5% sannolikhet att gärningsmannen straffas och en ännu lägre sannolikhet att få ut ett öre i skadestånd?

Min slutsats är att den senaste tidens utveckling beträffande våldtäkter enbart avser att mörklägga att det begås en mycket stor mängd våldtäkter och i första läget hindra att de ens anmäls. Kanske eftersom man vill vara PK beträffande migrationspolitikens skadeverkningar, eller man vill slippa från att ligga på andra plats i våldtäkt per capita, man hade efter Lesotho, för några år sedan.
Alltså; 5% av de anmälningar som görs leder till fällande dom. Av dessa 5% får sannolikt den våldtagna endast i ett mycket litet fåtal fall det skadestånd som utdöms.

Med en sådan s.k. rättskipningsapparat; vad är mörkertalet? Hur många våldtäkter begås de facto och av vilka skulle jag vilja veta av BRÅ. Nähä, någon sådan statistik finns märkligt nog inte.
Samtidigt måste ju en kvinna som är muslim ha rätt att inte skaka hand. Om läkaren tycker det hör till svensk artighet och regel, kommer DO in och det utdömda skadeståndet blir 75.000 kr. (länk).
Sverige 2015, ett sjukt land.

Inga kommentarer: