Står Spridningskollen över lagen?

Man snackar om att skicka kravbrev till fildelare (länk 1, länk 2). Det var det vansinnigaste jag har hört på länge. Det första man reagerar emot är att en IP-adress inte har ett dyft med en persons identitet. Om någon t.ex. har ett gäng ungdomar hemma på LAN-träff och någon av dessa ägnar sig åt fildelning, innebär det alltså att den som står för IP-adressen ska straffas. Eller ponera att någon kör med wifi och någon i trakten går in på routern och kör fildelning, blir alltså den som har routern betalningsskyldig.
Vad jag vill påtala är att det finns ingen som helst koppling mellan den som står för en IP-adress och den som gör en fildelning eller nerladdning av upphovsrättsskyddat material.
Men låt oss göra en jämförelse; om du lånar ut din bil till någon som kör för fort måste polisen ertappa föraren och kunna bevisa vem det var som gjorde brottet för att böter ska kunna utdömas. Vet man inte vem som körde bilen kan man inte bötfälla någon.

För det andra pratar vi om utdömande av skadestånd. Vilket åligger en dömande myndighet och inget privatföretag. Om någon (privatperson eller företag), anser sig skadat kan man polisanmäla skadan, varpå saken hamnar hos åklagare, för bedömning om åtal ska väckas.

För det tredje kan det givetvis betraktas som dataintrång om något företag ägnar sig åt att monitorera privatpersoners datatrafik. Det är givetvis integritetskränkande med företag som övervakar vad privatpersoner gör.
Problemställningen är att tekniken hunnit upp fenomenet upphovsrätt. Givetvis håller filmbolag och musikbranschen fast vid ett halmstrå rent juridiskt, med den stora mängd pengar man har. Odenbark på Spridningskollen menar att ”…ger man sig in i leken får man leken tåla. Begår man ett brott får man stå ut med att bli granskad i högre grad än andra.”. Nu uppstår bara problemet att det inte är Spridningskollen som definierar brott, utan polis, åklagare och domstolar. Till dess man har en fällande dom finns bara misstankar, och Spridningskollen har ingen som helst rätt att definiera varken brott, döma eller kräva ett öre av någon. Leken, är svensk lagstiftning och snabb teknikutveckling, och inte Odenbarks gissningar eller åsikter.

Vad inte så många känner till är att det finns ett företag som heter CopySwede.

På denna länk kan man alltså se att man tar ut avgifter på samtliga lagringsmedia vid försäljning, som USB-minnen, hårddiskar, mobiltelefoner och annat eftersom man förutsätter att de kan användas för kopiering av upphovsrättsskyddat material. Det gäller alltså privatpersoner såväl som företag. Man kan inte låta bli att ställa sig frågan varför datorer och mobiltelefoner som används på företag ska betala avgifter för privatkopiering av upphovsrättsskyddat material? Man plockade alltså 2015 in 290 miljoner varav 86 miljoner var avgifter på olika lagringsmedia vid försäljning (länk, sidan 13). Man kallar det för privatkopiering, men man avser givetvis piratkopiering. Om jag har en film eller musik hemma och som jag betalat för är det min ensak vad jag gör med det på lokala diskar eller andra minnen så länge jag inte sprider det till utomstående. Skulle jag göra det (sprida materialet till andra), är det olagligt och upp till Spridningskollen att polisanmäla med bevis om vilken person som gjort brottet, inte en IP-adress.

Det är helt enkelt så, att musik och mediabranschen inte fattat att vi skriver 2016, med fiber, internet och 4G. Man försöker applicera dumheter som hör hemma på kassettbandens tid, och tror att man står över lagen baserat på att man har stora resurser.